Intervjun i radio och tv skiljer sig väsentligt från andra intervjuformer. När den är som bäst kan den vara:
Öppen, utforskande, riskabel – ett dramatiskt förlopp som växlar mellan spänning och avspänning med en klimax, förväntningarnas brännpunkt.
1.A Etermedieintervjun är ett uppträdande
Alla radio- och tv-journalister upplever det:
Samma ögonblick som den färgade lampan tänds, sker förvandlingen. Intervjupersonen ändrar sig: rösten förvrids, språkbehandlingen tätnar, axlarna dras upp, ögonen spärras upp. Symptomen på lampfeber är inte att ta miste på. Många intervjupersoner upplever det.
När sändningslampan tänds, befinner man sig plötsligt ansikte mot ansikte med en helt annan person än den jovialiske reporter som man möttes av i receptionen. Det är inte bara det att han börjat bli lätt darrhänt. Rösten har ändrat karaktär, den har blivit hårdare, och öronen har han visst stängt till.
Är han irriterad? Ja, för erfarna reportrar blir väl inte nervösa?
Jo, det är precis det vi blir. Både intervjuare och intervjupersoner blir mer eller mindre spända, och nervösa, eller rätt och slätt rädda. Och inte utan anledning.
Den etersända intervjun är ett uppträdande. Både intervjuare och intervjuperson befinner sig på en scen framför en stor publik. De skall framföra en dialog utan manuskript. Ingen av dem vet hur det kommer att gå, situationen är öppen.